Mötet med jobbet & facket!!!!!
Allt från början.
Har först bytt ut medecin för det finns tydligen en som svarar bra på fibro så hela dagen
i onsdags var jag utan med helt.För att kunna börja med den nya.
Sov 2 timmar.......bara grubblade och grubblade.
Var som en zombi på morgonen.....vad händer/hur går det ekade det i skallen på mig hela tiden.
Men in i bilen och rullade iväg.Hämtade gubben först. Väl framme så kom då min chef och
personalansvarig, facket , gubben och jag.
Jobbet hade 3 allternativ
1. Säga upp mig och att vi enas om ett bra avslut med förhandling av en liten lön.
2. Säga upp mig och gå in i en fajt.
3. Inte säga upp mig för att slippa betala ut lön.
Facket sa bara vi går inte med på annat än minst 6 månadslön.
Då får det bli en fajt.
Det blev att högsta hönstet från mitt fack ska prata med jobbets högsta höns.
Och vi ska ha möte allihopa.......
Detta känns jätte jobbigt.....men jag vet att facket står på min sida men det är mitt
drömjobb och folk jag känner privat som jag ska fajtas mot.
Det har tagit mig 6 år att komma till denna gräns att jag inte kan gå tillbaka till mitt
jobb......och så ska jag lida ännu mer......
Jag trodde att jag skulle få göra ett avslut och kunna gå vidare men som läget är nu
så känns det as jobbigt och jag mår psykiskt dåligt.
Jag vet att gubben är med och hjälper mig men det känns jobbigt.
Kan inte jobbet fatta att de redan har sårat mig nog??????
Har de inget samvete alls??????
Vad tycker ni??? Ska jag ge upp eller ska jag försöka kämpa vidare??????
NEJ du får INTE ge upp. Jag vet hur jobbigt det är och hur dåligt man mår men det gäller ändå din yrkesheder, och dina pengar det handlar om. Det är ju inte så att du gör det här för att det är kul utan för att du är sjuk och inte kan fortsätta, i förlängningen så är det också din självkänsla det handlar om även om det inte känns så nu.
Du ska fajtas och tänk på att det egentligen inte är personerna privat du fajtas med. Det är deras trångsynta alter egon i form av arbetsgivare. Visserligen så förstår jag att det blir svårt eftersom ni bor i samma by (antar jag) men ändå. GE INTE UPP snälla du
Kram och varma tankar
karina
Sussie! Du får inte GE UPP. Håller med den förra kommentaren helt. Visst, det är jobbigt men tro på dina rättigheter och se framåt. Inte så lätt, jag vet, men Du ska se att allt löser sig till det bästa. Tur att Du har din gubbe som stöttar dig. Du är inte ensam. Kramizar Gerd
